Egenskaper av byggnadsmaterial av cellulosaeter

Löslighetsegenskaperna för cellulosa efter företring förändras avsevärt och kan lösas i vatten, utspädd syra, utspädd alkali eller organiska lösningsmedel. Lösligheten beror huvudsakligen på tre faktorer: (1) egenskaperna hos de grupper som introduceras under företringsprocessen. Ju större den införda gruppen är, desto lägre är lösligheten, desto starkare är polariteten för den införda gruppen, och desto lättare är det för cellulosaeter att lösas i vatten; (2) Substitutionsgraden och fördelningen av företringsgrupper i makromolekyler. De flesta cellulosaetrar kan endast lösas i vatten under en viss grad av substitution, som är mellan 0 och 3; (3) Graden av polymerisation av cellulosaetrar. Ju högre polymerisationsgrad, desto mindre löslig är den; ju högre grad av polymerisation, desto mindre sannolikt är det att det löser sig. Ju lägre substitutionsgrad, desto bredare intervall av substitutionsgrader som kan lösas i vatten. Det finns många varianter av cellulosaetrar med utmärkta egenskaper, och de används i stor utsträckning inom industrier som konstruktion, cement, petroleum, livsmedel, textilier, tvättmedel, beläggningar, medicin, papperstillverkning och elektroniska komponenter.